Källa: dn.se
Skribent: Finn Skårderud
Datum: 2003-03-02

Detta är skrivet av en av de många entusiaster som älskar "Sopranos". Sverige, liksom nyss vi i Norge, går nu mot månader av tomhet. Säsong fyra är avslutad. Hur ska det gå med maffiabossen Tony och hans komplicerade liv?

Vi måste klara oss utan vår veckodos av sex, lögner och psykoterapi hos maffian i New Jersey. Och vi måste klara oss utan seriens fasta introduktion: bilturen längs den charmlösa New Jersey Turnpike, genom det något trevligare stadsområdet och fram till Tonys smaklösa rikemansvilla som bågnar av uppkomlingsestetik. I en tid då reality-tv minst av allt liknar verkligheten upplever vi under de allra första minuterna av "Sopranos" att vi är på väg mot något trovärdigt.

Tv-serien är en konstnärlig triumf. Kritiker talar om "Sopranos" som något nytt och helt originellt. I en genre och ett medium som båda gärna avfärdas som fördummande är det befriande att se hur komplext man vågat gestalta både karaktärer och omständigheter. Det finns inga moraliskt rena människor i "Sopranos", bara orena; och därför så mänskliga.

Huvudpersonen bakom manuskript och produktion är David Chase. Han och hans grupp har lyckats skapa ett existentiellt drama om kärlek och hat, begär och förräderi, ensamhet och meningslöshet som angår oss. Tv-kritikern Nancy Franklin i New Yorker har skrivit att "Sopranos" - till skillnad från maffia-terapi-komedin "Analyze this" med Robert de Niro som ångestfylld boss (och som nyligen fått sin fortsättning i "Analyze that") - "ger oss mycket - nästan för mycket - att fundera på". "Sopranos" skapare har gjort ungefär som Hamlet befallde den kringresande teatergrupp som kom till Helsingör: spelat upp ett stycke som är som en spegel för människans natur. "Sopranos" är en skev och underlig skrattspegel. Men den fungerar.

Serien har också blivit en fest för intellektuella, eftersom man här finner den attraktiva föreningen av hög och låg kultur. Chase har skrivit in grekisk tragedi, surrealistisk komedi, machiavellisk intrig och shakespeareska figurer i livet kring det tvivelaktiga gäng som lever under täckmantel som sopentreprenörer. "Sopranos" kommer från New Yorks filmvärld, inte Hollywoods. Ordningen är en annan. Musiken består inte minst av rockens kultklassiker.

Naturligtvis har "Sopranos" hämtat inspiration från filmerna om den italiensk-amerikanska maffian, i första hand mästerverket "Gudfadern". I "Sopranos" påpekas ofta att tvåan i Coppolas maffiatrilogi är bäst. Sant. Men den stora favoriten och inspirationen för David Chase är Martin Scorseses "Maffiabröder" (1990). Det var också där han fann skådespelerskan Lorraine Bracco. Hos Scorsese var hon en klassisk maffiahustru. Här har hon blivit psykiatern Dr Melfi.

De är skurkar och mördare, men slipper inte undan de trivialiteter som hör alldeles vanliga liv till. Familjelivet kan vara svårt i sig. Tänk då att ha två familjer att vara lojal mot. Den ena lever i villan med tunga gardiner, mikrofoner från FBI och vattenläckor. Den andra - maffiabröderna - huserar på stripbaren Bada Bing med silikonbröst och fredagsfellatio. Här är Tony gudfar för ett gäng "lost boys". Inget brott är för litet.

Det finns en yrkesgrupp som gläder sig särskilt mycket över "Sopranos". Det är vi psykoterapeuter. Utöver själva underhållningen har vi fått mycket att prata om.


Är Tony behandlingsbar?

Vad gör Dr Melfi för fel?

Blir hon förförd av makten?

Har hon för kort kjol?

Vad är det för medicinering hon föreskriver?

"Sopranos" är ett av de intressantare familjepsykologiska porträtt som gjorts för tv. Men helt odiskutabelt är det den bästa introduktionen någonsin på film eller i tv till vad psykoterapi kan vara. Det var Chases egen idé att terapitimmen mellan Tony och Dr Melfi skulle utgöra den dramaturgiska grundvalen för varje episod. Vecka efter vecka kan man så utveckla och berika denna säregna relation mellan två människor. Denna möjlighet att utnyttja tiden i tv-mediet är det viktigaste skälet till att psykoterapins natur blir så väl åskådliggjord: terapi tar tid.

För att få veta mer om vad "Sopranos" betytt för den psykoterapeutiska kulturen i USA tog jag kontakt med Glen Gabbard. Han är dubbel kollega: professor i psykiatri i Houston, psykoanalytiker och redaktör för International Journal of Psycho-analysis. Han är också filmkritiker och har skrivit boken "Film and Psychiatry". För några månader sedan presenterade han en ny bok, den både allvarliga och lekfulla "The Psychology of The ´Sopranos´".

Under seriens tredje säsong tog han också initiativet till att samla en grupp kolleger till diskussioner i internet-magasinet Slate (www.slate.com). Dessa fackutbyten - om metoder, diagnoser, kön med mera - har varje vecka följts av hundratusentals.

Först talar jag med Glen Gabbard som filmkritiker. Han påpekar för mig att så gott som alla de fyra hundra amerikanska filmer som haft psykiatri och psykoterapi som tema ljuger, förvrider och mytologiserar.

"Vi terapeuter har väntat mycket, mycket länge på att få se något som alls liknar det som händer på våra mottagningar. I den äldsta, komedin ´Dr Dippys Sanitarium´ från 1906, är psykiatern en skojare och patienterna genomför en underhållande rymning. I en av de allra nyaste, ´Hannibal´ från 2001, är psykiatern en kannibal. Woody Allens bidrag är strängt taget också bara fördummande popcorn-karikatyrer. Utom att vara antingen löjliga eller våldsamma har psykoterapeuter på film också haft en tendens att vara skörare än sina patienter.

Undantaget är en kort epok i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet när terapeuter blev geniförklarade. De var magiker. Ett exempel är Hitchcocks ´Psycho´ från 1960, där läkaren efter ett par rättspsykiatriska intervjuer har förstått det mesta av mördarens inre liv - och till allt annat kan förklara var de försvunna pengarna är.

Det uppfriskande med ´Sopranos´är att se en terapeut som varken nedvärderas som usel och inkompetent eller höjs till skyarna."

Och särskilt uppfriskande är det att här möta en terapeut som förmår upprätthålla en moralisk standard när det gäller sexualitet. I Hollywood-versionen av psykoterapi har de kvinnliga terapeuternas skalper i flera decennier hängt på de manliga patienternas sängstolpar. Sedan 1940 har filmen aktivt spritt myten om att kvinnliga terapeuter inte kan behålla sin professionalitet när de möter sexuellt attraktiva och kåta manliga patienter. Ingrid Bergman underkastade sig Gregory Peck i Hitchcocks "Trollbunden" (1945). Mai Zetterling gav upp sitt yrke för att gifta sig med Danny Kaye i "Ta i trä" (1954). Julie Andrews kunde inte motstå horbocken Burt Reynolds i "The man who loved women" (1983). Lena Olin lämnade ifrån sig terapeutlicensen för att kunna sitta romantiskt på hustaket med den mano-depressive Richard Gere i "Mr Jones" (1992). Och i "Tin cup" (1996) klarar inte Rene Russo att motstå sin patient och golflärare Kevin Costner.


Detta fördummande tema är förbluffande opåverkat av feministerna. Var har de hållit hus? Dubbelt så många kvinnliga terapeuter i amerikanska filmer går till sängs med sina manliga patienter som manliga film-terapeuter knullar kvinnliga patienter. Självfallet är det en konstruerad myt. USA:s etiska kommittéer för terapeuter har funnit att män tre till fyra gånger oftare bryter mot regeln om icke-sex mellan behandlare och patient.

I "Sopranos" lär vi oss definitivt om spänningarna som uppstår. Men de ska ju självklart inte ageras ut.

Så talar jag med Glen Gabbard som psykiater. Vad har succén för "Sopranos" inneburit för psykoterapeutisk behandling i USA?

"Oerhört mycket. Efter att jag gav ut min bok har jag kontaktats av en rad kolleger över hela landet. De berättar att andelen män som söker terapi nu ökar. Stereotypen i det här samhället har varit att psykoterapi är något för svaga och beroende, till stor del ett kvinnofenomen. Men om Tony kan så kan jag också. De ser möjligheterna att få hjälp.

´Sopranos´ bidrar till att avmystifiera psykoterapin. Serien lyfter bort den hemlighetsfulla slöja som alltid vilat över psykoterapin. Vi är demaskerade. Det är bra. En insikt i metoderna kan vara ett nyttigt motgift mot all den quick-fix vi ser i den medicinska kulturen i dag. Saker tar tid.

Chase och hans grupp tar detta på stort allvar. En sak är att de använder psykiatrer som konsulenter. Viktigare är att Chase själv och fyra av fem i författargruppen, samt Lorraine Bracco som spelar Dr Melfi, har egna erfarenheter av psykoterapi. De visar det här från insidan."

Tony lider. Serien om honom och hans familjers liv är som en maffiaversion av Freuds "Vi vantrivs i kulturen". Han får ta emot skit från de flesta. Seriens succé beror inte minst på att dess skapare alltid sörjer för att vi har nog med sympati för Tony. Han är en skitstövel, men han är vår skitstövel.

Kritikern Nancy Franklin frågar sig: "Är han brutal, samvetslös, rå, sadistisk, utnyttjande, manschauvinistisk, genomkorrupt, hal och personlighetsstörd? Eller är han helt enkelt en vanlig amerikansk Envar, prototypen för den kämpande tjänstemannen som töjer lite på reglerna men som älskar sin familj och försöker göra det som är bäst för den?"

Svaret är ja. Tony har en rämna i sitt inre, och vi hålls fast i hans ambivalens. Vi blir oroliga av "Sopranos". Vi undrar vad det är med oss som tycker så mycket om Tony.

Den mesta skiten får Tony ta från sina kvinnor. Allra värst är mamman. Alla som har komplicerade förhållanden till sina mödrar kan få sina inre demoner luftade i "Sopranos".

Tony upphör aldrig att leta efter en kvinna som kan ge honom det slags respons han drömde om att hans mor skulle ge honom, men som han alltså inte fick. Dr Melfi var inte sen att diagnosticera modern som en representant för vad vi i dag kallar en instabil personlighetsstörning, en skicklig "borderliner". Men stackars Tony går ständigt i den klassiska fällan - upprepningstvånget. Han hittar älskarinnor som är påfallande besläktade med Livia.

Den mildaste av hans kvinnor är hustrun Carmela. Hennes katolska tro håller henne martyriskt kvar i äktenskapet. Men det som binder de två samman är nog betydligt mer än så. Hon kan verka upphöjt god, men har också en liten släng av Livia. Hon är medsammansvuren. Hon gömmer pengar och vapen och vet vad hon gör. I förtvivlan uppsökte hon själv en psykiater men fick en verbal snyting. Han förklarade att hon hade en viktig del i förbrytelserna. Hon var en möjliggörare.

Självklart har de också en ödesgemenskap i barnen. Det går inte så bra när gudfadern också ska vara far. Tony och Carmela måste hålla ihop för att tackla de utmaningar det innebär att ha tonåringar i huset. "Sopranos" realism blev intressant och plågsamt upphunnen av den så kallade verkligheten när skådespelerskan bakom den kritiska dottern Meadow själv hade anorexi under de två första säsongerna. Och sonen Antony Jr: är han sjuk eller bara besvärlig, som senior? Är han en lymmel eller lider den utagerande sonen av den så aktuella, neuropsykiatriska plågan adhd? Skådespelaren som gestaltar sonen har under inspelningarna själv arresterats för ett rån. Bytet blev omkring fyrtio dollar.

Ett genomgående tema i "Sopranos" är hur barnen raserar maktmytologin. Tony Soprano är den stora makthavaren i New Jerseys undre värld. Men hemma är han maktlös gentemot sina egna tonåringar.

Är det konstigt att många känner igen sig?